Tjejzonen

Sedan två år tillbaka har jag jobbat ideellt för Tjejzonen på fritiden. Jag började som chattsyster, då man chattar med samma tjej en timme i veckan under ett år. Idag sitter jag i den allmänna chatten två timmar varannan vecka, då chattar jag alltid med olika anonyma tjejer.

Det är förvånande hur lika frågor, problematik och funderingar tjejerna har ändå. Och ledsamt, för det är väldigt mycket självskador till exempel, och annat som är för hemskt för att ens tänka på. Jag tycker att det är bra att en sådan här organisation finns, men samtidigt är det tragiskt att den ska behöva finnas.

Något som är härligt är engagemanget. Det är ett sådant engagemang bland volontärerna, och Tjejzonen har nästan fler volontärer än de kan sysselsätta. Många vill hjälpa, alldeles gratis. Det är härligt tycker jag, att det är så.

En annan organisation, som jag inte engagerat mig i, men som jag ändå följer på Facebook, är Giving People. Det är också en helt fantastisk organisation, men samtidigt är det tragiskt att den ska behöva finnas. Att det finns barn som blir överlyckliga över en frukt eller att få filmjölk till frukost. Att det finns föräldrar som måste bortse från sin egen hunger för att ge sina barn mat på bordet.

Ska det behöva vara så?

Alla dessa organisationer som växer fram. Har problemen funnits i samma omfattning tidigare, bara att engagemanget och organisationerna inte funnits? Eller är det så att det är problemen som har ökat i omfattning?

Samtidigt som jag är glad över att jag har möjlighet att göra något litet för att hjälpa någon, så blir jag samtidigt ledsen efter varje chatt att unga tjejer har det så här. När man väl har börjat engagera sig och inser hur mycket volontärer behövs och hur mycket som är fel, så vill man bara engagera sig ännu mer, ägna sitt liv åt att hjälpa. Det skulle jag vilja.